Panikångest!
Riktig jävla panikångest! Har vaknat kallsvettig nu i en vecka, min tandläkarskräck brukar vanligtvis inte vara så här påtaglig! Men nu är det ju för fan en tandjävel som ska grävas ut ur käften!!
Smärta..Aj..Ont..
Har målat upp en del senarier framför mig, antingen kommer jag att svimma på operationsbordet, eller så svimmar jag i trappen på väg upp till mottagningen, eller så svimmar jag i bilen på väg till mottagningen.
Har därför bett kära Ida att följa med mig och hålla handen under tiden när helvetet bryter lös. Hoppas hon är ledig på tisdag bara, annars vet jag inte om mitt psyke kommer att palla.
Men tack och lov har jag stöd av Ida. Jag citerar henne:
"Emma du ska dra ut en tand..vad är det värsta som kan hända? Tänk om du hade cancer och skulle operera dig och man vet inte om du kommer klara av operationen då kan vi börja snacka problem...eller att du måste amputera ett ben. Men om du svimmar...fine! då känner eller hör du ju inget alls"
Hoppas jag svimmar! Jag har faktiskt svimmat en gång under min livstid, i duschen med M när vi bara hade dejtat ett litet tag. HAHA! Så här gick det till: Det var på den tiden då vi brukade duscha tillsammans, så vi stod båda två i hans dusch på alnö och det är ju en sån där dusch med skjutdörrar vilket vi märkt kan leda till att det blir ganska instängt och bastuvarmt där i duschen.
Jag kollavippade iaf i duschen, på grund av hetta och syrebrist och vaknade sedan upp som en trasdocka liggandes på golvet inne i duschen med en något skärrad Magnus bredvid som försökte ruska liv i mig. M blev nog lite skraj där kan jag tro, stackars.
